Våren 2019 godkändes lagen om tillhandahållande av digitala tjänster i Finland, vilket innebär att webbplatser måste vara tillgängliga senast i september 2020.
När en organisation har hundra helt olika webbtjänster, digitala tjänster och mobila tjänster, som tekniskt och innehållsmässigt upprätthålls av närmare tusen personer, känns genomförandet av webbtillgänglighet som ett Go-spel mot artificiell intelligens.
Brahestads webbplats förnyades år 2018. Ett av de huvudsakliga målen var att webbplatsen skulle uppfylla tillgänglighetskraven. För att uppnå detta bestämde man att webbtillgängligheten skulle beaktas under hela förnyelseprocessen.
Vad är det som gör seniorer till en specialgrupp när det gäller webbanvändning? Vilka hör till denna grupp? Kan man beakta deras behov på något sätt? Och skulle man ens kunna få dem alla att använda webben även om alla tjänster planerades för dem?
Många har en uppfattning om att webbtillgänglighet, eller tillgängliga digitala tjänster, är något svårt och kanske till och med lite skrämmande, i synnerhet om man inte närmare har satt sig in i saken. ”Är det inte något tekniskt, något för synskadade?” ”Det gäller åtminstone inte mej.” ”Jag kan väl knappast förbättra webbtillgängligheten?” ”Hjälp! Ingen aning om vad det innebär!”
