Tillgänglighetens många ansikten

Maija kommer till en allmän föreläsning om kosthållning. Hon är entusiastisk eftersom teman om kosthållning alltid har intresserat henne. Föreläsningen börjar. Föreläsaren är fängslande.

Första bilden, andra bilden, tredje bilden och sedan tröttnar Maija. I presentationen finns så mycket svårbegriplig och liten text att det är svårt för henne att följa med i föreläsningen. Ja, Maija har glasögon, men det har också många andra av föreläsningsdeltagarna. Nu är det en graf i presentationen. Den ser utmanande ut och den är svår att läsa. Föreläsaren förklarar inte grafen och Maija lämnas vind för våg att lista ut dess betydelse. Maija blir irriterad.

Maija smiter ut ur föreläsningssalen. Hennes högra hand är gipsad. Hon bröt handen förra veckan när hon föll med sin cykel. Som tur hände inget värre. Maija kommer fram till ytterdörren, men den öppnas inte automatiskt. Maija håller en massa saker i vänster hand och höger hand är i gips. Som tur kommer någon gående en bit bort. Maija ber honom om hjälp och får upp dörren och slipper ut.

Väl hemma sätter sig Maija i soffan. Hon har hört folk prata om tillgänglighet och läst om ämnet. Hon är inte helt säker vad det betyder, men stannar upp och funderar över det hon nyss upplevt:

“Presentationen var i alla fall inte tillgänglig. Föreläsaren var underbar, men han hade inte beaktat att det kan finnas olika sorts åhörare på plats. Jag läste någonstans att bilder ska syntolkas för blinda. I det här fallet hade jag själv behövt en tolkning. Om ändå ens fontstorleken hade varit tillräckligt stor. Min verkliga utmaning har alltid varit den där dyslexin. Till exempel att studera språk har alltid varit besvärligt och därför är vissa komplicerade ord svåra att förstå. Varför antar folk att alla förstår? Varför kan man inte förklara dem?”

Maija byter ställning i soffan. Hon är både ledsen och arg. Pannan fylls av rynkor och halsen blir torr. Hon måste svälja ett par gånger. Maija funderar vidare:

“Jag ju redan van vid sånt här. Folk förstår inte hur mycket man än förklarar om de inte själva har upplevt saken eller vill förstå. Det som är mest förvirrande med det här är ändå att jag blev arg och kom att tänka på skollektionerna och hur jag var deprimerad då jag ännu inte visste om min dyslexi. Det är nog så att det här påverkar mig psykiskt. Just nu är jag både ledsen och arg över allt som hänt. Jag kunde inte delta i diskussionen på föreläsningen eftersom jag inte förstod innehållet. Och dessutom märkte jag när jag for därifrån att min hand är ett problem för mig.”

Maija suckar djupt och funderar:

“Kanske saker och ting blir bättre om man gör folk medvetna om det här. Jag var ändå bara en av åhörarna på föreläsningen. Vilka utmaningar fanns det för andra som var där? Jag kan inte ha varit den enda bland 500 andra. Jag hörde någonstans att nästan var femte finländare drar nytta av tillgänglighet. Om det stämmer, så fanns där 100 andra som hade egna utmaningar. Hur som helst är tillgänglighet verkligen flerdimensionell. Så borde det vara.”

Mångfalden i digital tillgänglighet

Med Maijas historia vill jag illustrera att digital tillgänglighet inte bara gagnar en marginell grupp. Digital tillgänglighet är flerdimensionellt. När man tänker på tillgänglighet tänker man ofta på funktionsnedsattas eller sjuka personers behov, trots att vem som helst kan råka ut för hinder. Det står klart att det inte bara är fråga om tekniska eller fysiska dimensioner, utan det gäller också sociala och psykiska dimensioner. Om en åhörare vid en föreläsning inte förstår innehållet kan hen inte delta i diskussionen. Förståelse och tydlighet i presentationen har alltså betydelse. Även om våra kursannonser och vårt material är läsbara med skärmläsarprogram och har tydliga bilder med bra förklaringar så går vi miste om digital tillgänglighet om innehållet är svårt att förstå. Eller om en kursplats är fysiskt tillgänglig och man kan delta på kursen med alla typer av hjälpmedel, men man inte meddelar det här, så kommer platsens tillgänglighet gå förlorad.

Jag fick nyss min examen från en högre yrkeshögskola och i mitt examensarbete forskade jag i digital tillgänglighet. Slutresultatet i mitt examensarbete blev en programteori (dvs. teori) om hur digital tillgänglighet för digitala kurser kan bedömas och utvecklas. Jag efterlyste att det alltid skulle vara bra att ta hänsyn till målgruppen till exempel när vi utarbetar presentationer och material. Om målgruppen är ett ”evenemang som är öppet för alla” bör tillgänglighet beaktas ur en mental, fysisk och social synvinkel. Ett av resultaten från mitt examensarbete var att för att främja digital tillgänglighet är det viktigt att öka kunskap och utbildning inom ämnet, samt att se över attityder och hur man påverkar dem.

Att skaffa en ordentlig spegel

Häromdagen gjorde jag en presentation åt vårt kontorsteam och tänkte ”Den här presentationen behöver inte vara så digitalt tillgänglig eftersom den bara ges åt arbetskamraterna.”  Men senare funderade jag på saken och insåg att jag åter igen bör se mig själv i spegeln. Jag hade fallit för det värsta: att anta. När allt kommer omkring kan jag inte anta att alla kollegor förstår mitt eget ”utmanande” ordförråd eller alla mina beskrivningar. Jag kan inte ta för givet att jag känner alla åhörare och alla i publiken och deras utmaningar. Jag kan inte veta om någon har genomgått starroperation eller om någon annan har utmaningar med gestaltning. Jag kan inte veta, eftersom inte alla funktionsnedsättningar syns utanpå.

Sanningen är att vi aldrig är helt färdiga eller perfekta. Det är bra att vara snäll mot sig själv.  Jag försöker mitt bästa att göra folk medvetna om tillgänglighet och attityderna kring detta. Kanske kommer framtida generationer att lära sig att göra en tillgänglig presentation redan i grundskolan så att sådana här saker sitter i ryggmärgen senare när man är äldre. Kanske kommer det i framtiden att vara omöjligt att göra presentationer som inte är helt tillgängliga. Hur som helst bestämde jag mig för att skaffa en större spegel för att se över mina egna brister!